Livet i långa loppet
Kategori: Allmänt
Nu var det väldigt länge sedan något hände i min blogg, så detta blir en nystart då en summering av vad jag upplevt en så länge. Kan bli långa inlägg men hoppas det finns någon glädje med att läsa det också då väldigt många olika personer kommer finnas med i inläggerna.
Det hela började 1988 och min familj flyttade från Bergsåker (gula huserna) som de hette en gång i tiden, till Granloholm och närmare bestämt Kungsbackavägen 59. Bredvid oss flyttade en annan familj in samtidigt vid namn Samuelsson och jag fick genast en kompis i Anton som låg i barnvagnen bredvid min när våra föräldrar flyttade in i dom legendiska radhusen som vi bodde i under väldigt lång tid.
Åren gick och fler profiler kom in till gatan, Anton fick en bror som hette Johan och på min andra sida så fanns nu en familj som hette Forsberg som flyttat in, dom hade en dotter vid namn Lisa och hon hade en lillebror som hette Emil, det fanns även en tjej i Samuelsson klanen också vid namn Amanda. Vi var väldigt många barn på gatan som var i ungefär samma ålder och umgicks väldigt mycket.
Bland oss killar var det väldigt mycket fotboll som gällde då vi hade en fin fotbollsplan alldeles bakom våran gata där vi spenderade väldigt många timmar och sommarlov på. Det dök fram fler och fler vänner som man minns det som, då Kristofer Westberg dök upp bredvid Samuelssons sen även Oskar Törnhblom som bodde tvärsöver gatan och bröderna Hållander i Jonas och Erik som också hade en syster vid namn Johanna. Ovan fanns även Åkerstens med systrarna Emmelie och Jenny. Sedan mer till vänster hade Dahlströms med stora syster Linda och Andreas. Och vad jag kan minnas så var det alltid uppdelning då dom äldre inte ville umgås med oss yngre alla gånger för att vi lekte väl för töntiga lekar. Men gudars vad roligt vi hade när man tänker tillbaka på alla kuragömma vi körde på gatan eller när vi märkte att man kunde spela innebandy på tennisplanen.
Många matcher har gått an på den planen mellan oss yngre och äldre som var där och spelade väldigt ofta. Många har gått skilda vägar under äldre dagar då väldigt många familjer valde att flytta ifrån Kungsbackavägen till en gata som heter Skanörvägen istället. Man försökte ändå vara vänner med alla som man väl kände från gamla gatan men det blev som ett hack och enda gångerna man egentligen umgicks var på fotbollsträningarna då vi flesta spelade i Selånger och gick i samma skola fram tills vi var 16 år.
Jag kommer fortfarande ihåg rätt bra saker då jag umgicks med dom yngre i skaran så som när jag tränade Jonas Hållander en hel kväll när han skulle stå imål för första gången i en cup, slog en boll i stolpen vilket Jonas hoppade efter och skallade stolpen och fick rejält ont i huvudet. Den dagen kommer jag bära med mig länge för jag minns hur roligt vi hade fram tills olyckan. Många andra dagar och kvällar på vintern vart det mycket innebandy utomhus precis utanför där vi bodde så stod oftas jag och Emil Forsberg och spelade och låtsades att vi var olika spelare och lag, oftas var det Emil som stod imål med min plock, stöt och hjälm och ack så bra han var. Trodde ett tag att han skulle bli en bra hockeymålvakt men man annade snabbt att han skulle följa sin pappas fotsteg och bli en grym fotbollsspelare som idag spelar i Malmö FF.
Talanger fanns det gått om på Kungsbackavägen kan jag gott säga då alla höll på med någon idrott, Erik Hållander var en duktig innebandy målvakt vad jag kan minnas, Anton var riktigt vass på både fotboll och innebandy och lika så med brorsan Johan. Oskar var likaså bra på allt han testade på och alla dom nämnda har presterat mycket för innebandyn Granlo Bk. Johan är en av världens bästa innebandyspelare och i mina ögon så är Samuelsson´s bröderna dom bästa spelarna i SSL i mina ögon sett. Men med åren och framgången så gled man ifrån varandra mer och mer. Det började mestadels när alla flyttade från gatan så vart det ett tomrum som var svårt att fylla, men ny vänner flyttade in och nya vänskaper skapades istället. Tråkigt att säga att det knappt finns någon kontakt alls med alla dom vänner man spenderat hela sin barndom med, men alla har vi gjort något med våra liv och alla bor inte kvar i samma stad längre heller. Men att ha en återträff hade varit så grymt roligt och det tror jag dem flesta av dom också tycker.
In i livet gled en tysk med åsikter om allt och alla och hans namn är Fredrik Fischer och han är än idag en av mina bästa vänner då han alltid ställer upp för mig vad som än händer. Och livet vart inte tråkigare om man säger så.
Idrotten var fortfarande en stor del av livet och lika så Utebandy som jag spelade på vintern där jag hade min vän André Sjödin-Granzell också. Vi umgicks även utanför planen stora delar av vårat liv och spenderade väldigt många sommarlov tillsammans med varandra och hade väldigt roligt. Han är idag fortfarande en av mina bästa vänner som funnits där länge och vi har idag fortfarande bra kontakt med varandra även fast vi bor många mil från varandra.
Kommer fortsätta skriva mer någon dag, känner att det blev mycket text nu så det får räcka för stunden.
På återseende/ Alex